Titel: Safirblå

Författare: Kerstin Gier

Bokförlag: Bonnier Carlsen

Utgivningsår i Sverige: 2013

Språk: Svenska

Översättning av: Cristine Bredenkamp

Originaltitel: Saphirblau

Riktiga utgivningsår: 2010

Serie: Ädelstenstrilogin #2

Tidigare delar i serien: #1 Rubinröd

Antal sidor: 385

Första meningen: Gränderna var mörka i Southwark, mörka och ensamma.

Handling: Gwendolyn inser att hon snarast bör ta sitt förnuft till fånga, inte låta hormonerna styra, om det alls ska bli någon kärlek, tidlös eller ej! Det gäller istället att fokusera på att rädda världen OCH lära sig att dansa menuett (och inget av det verkar enkelt). Det ordenssällskap som vill att Gwendolyn och Gideon hämtar blod från andra tidsresenärer för att läsa in dem i kronografen, verkar ha dolda motiv. Ska hon gå dem till mötes eller ... Så möter hon sin morfar när han var ung, och tillsammans börjar de smida planer!

Omdöme:  Nu ökar spänningen ännu mer i och med att Gwen börjat nysta i det förslutna och försöka lista ut vad som egentligen är sant. Möterna med hennes morfar är roande och en bra twist på storyn. Precis som bok ett är det en riktig bladvändare. Även om jag i efterhand känner att storyn kanske inte kom så mycket längre än i bok ett så spelar det inte så stor roll för den är helt tiden så humoristisk och underhållande. Det enda jag störde mig lite på var hur lätt hon tror på allt Greven sa om Gideon. Hon borde väl veta bättre än att bara blint tro på det han säger?! Och att Greven bestämmer hur lång tid som får förflyta i hennes tid mellan deras besök hos honom gör mig lite misstänksam. Gwens fråga om hur han ens kan märka det hade jag velat ha svar på men tyvärr fick varken hon eller jag det. Tycker det är så spännande hur dessa tidresor hänger ihop, haha. 

Betyg:

Boken jag ska börja i nu: Smaragdgrön av Kerstin Gier